I går kväll började jag läsa Felicia försvann av Felicia Feldt. Den är så bra men jobbig att läsa för den väcker många känslor av igenkännande. Inte själva händelserna men de känslor hon beskriver och upplever kryper in under skinnet och gnager och får mig att tänka på min barndom och uppväxt.

Det har ju varit en hel del skriverier kring boken och den har ju bla kritiserats eftersom  några av de övriga syskonen inte känner igen beskrivningen av sin mamma. Sen har ju manna Anna kraftigt tillbakavisat att det skulle ha varit på detta sätt. Det är ju dock så att syskon kan ha väääldigt olika upplevelser och uppfattningar om sin uppväxt utan att den ena versionen är mera sann än den andra. Vi upplever saker på olika sätt och har olika känslor inför händelser. Boken är skriven i korta sekvenser och ibland tycker jag att de är för korta jag vill veta mera!!!!