I morse på promenaden så går vi genom ett ytte pytte litet skogsparti och där sitter en halvvuxen kråkungen  på stigen och ser allmänt för virrad ut. Sirrah börjar gladeligen att springa efter kråkungen som bara lyfter lite och landar bara ett par meter framför oss på stigen igen.

Sirrah tar ny sats och nu flyger ungen iväg och sätter sig i ett träd, men tilltaget har retat upp mamma eller pappa kråka som nu gör en riktig djupdykning och snuddar vid Sirrahs rygg. Hon blir lite paff men fattar nog inte riktigt vad som hänt.

Vi fortsätter våran promenad. Mamma kråka kan inte riktigt släppa oss utan fortsätter att förfölja oss och så fort vi vänder ryggen till så gör hon djupdykningar mot Sirrah. Sirrah är ganska obesvärad men jag börjar att känna mig som Tipi Henders i filmen Fåglarna när kråka svischar förbi mitt öra på ca 30cm avstånd. Jag schasar på kråkan men det får bara tillföljd att Sirrah blir skrämd av mig. Efter ett par djupdykningar får jag nog och spanar in vart kråkan sitter och går resolut fram och kastra en pinne mot kråkan. Detta får jag upprepa en gång till sen ger sig mamma kråka av.

Usch för kaxiga kråkor!!!

Ett nytt boktips.

Jag har precis lästklart Jens Lapidius: Aldrig fucka up. Jag har även läst Snabba chasch.

Vad tycker jag då??  Nja varken dåligt eller jätte bra. Någonstans mitt emellan. Jag gillar hans personporträtt på de sättet att de är mångfacetterade. Även om personen ifråga gör saker på felsida av lagen så är personen inte allt igenom rutten och ond. De skapar sin egen moral och känsla för rätt och fel. Det är ju dock en ganska svart tillvaro som skildras. En mörk sida av stockholm som jag själv aldrig kommit i kontakt med och som jag inte vill komma i kontakt med heller för den delen. Det kan tyckas glassigt på ytan med pengar och fest men under glitter ytan är det inte så vackert.

Jag tycker att böckerna är läsvärda.